Det är precis de, det här inlägget ska handla om. Att ha en eller flera änglar uppe i himlen! 

Jag kan säga det själv, jag har också änglar där uppe. Två stycken, var av en jag inte hann träffa eller visste något om. 

Sen har jag den andra som stog mig väldigt nära och om jag ska va ärlig vet jag inte orsaken till varför just den personen gick bort. 

Dom tre värsta sakerna jag tycker om man har en ängel är saknaden, sorgen och tankarna. 

När jag var 10 år, nästan 11 så gick min älskade morfar bort. En dag jag kommer minnas för livet. En vanlig skoldag som blev till tårar. De är så jag kommer att minnas den. 

Att vara så "liten" och mista nån, det var ett rent helvete om jag ska va ärlig. 

Jag grät och grät och grät. Visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen, tankarna snurrade runt i huvet och att veta att man aldrig mer kommer få se den personen var hemsk. 

Det var sånna tankar som kom upp i huvet, att döden var så ond mot oss andra. Att aldrig mer få sen en person man kommer sakna livet ut. 

Jag tänkte mycket på alla minnen vi hade tillsammans och sen även dom stunder som var mindre bra. Men så många dåliga stunder hade vi inte tillsammans, han gjorde väldigt mycke för mig och det är jag väldigt glad över idag! Att jag ändå hann med så mycket som jag gjorde under hans tid. 

Men jag tror att de är ganska många som har samma tankar som jag, men som aldrig vågar visa eller berätta för någon. 

Jag har nog varit ganska öppen med de, att jag har varit väldigt ledsen och känslig när de gäller att prata om just nån som går bort. Men jag har varit väldigt försiktig med för vem jag berättar de för, så de inte är vem som helst. 

Fast jag tycker att de ör väldigt viktigt att man pratar om det ibland. Och att man vågar vara ledsen. Om man inte är de så kommer man nog inte vidare. Om jag inte hade gråtit så mycket som jag gjorde så skulle jag nog aldrig komma till de planet på jag är idag. 

Jag pratade inte med någon då, utan de är nu de senaste året jag har vågat de. Men under den tiden där de var som tuffast så övertygade jag mig själv hela tiden att allt skulle bli bra, att morfar såg mig hela tiden och att han visste att jag hela tiden hade honom i tankarna. Och de gjorde att jag vågade stå på egna ben och våga tycka de jag tycker och tänker. 

Men jag har nog blivit lite tillbakadragen med de nu, känns som om jag inte vågar tycka till lika mycket längre, utan att jag dras tillbaka och håller med andra för mycket. 

Men tillbaka till änglarna. 

När jag går till kyrkogården så tycker jag att de är okej att fälla nån tår, de är ändå där man får mest "kontakt" med dom. Så våga ta steget ut och prata med andra hur du känner. 

Jag livar att de kommer bli mycket lättare efter! 

Jag tände extra ljus i helgen för mina änglar!