Som rubriken lyder hade jag tänkt att skriva ett  inlägg om den här åldern alla kommer in i, tonåren. 

Och alla kommer in i den åldern nån gång. Men ändå tycker jag att man känner sig så himla ensam om tankarna och allt annat man går igenom. 

Själv tycker jag att den här tiden är svår. Jag hatar den här tiden. Man utvecklas så snabbt på så kort tid att man själv inte hänger med, man blir så konstig. Tankar poppar upp i huvet och sen tillslut känner man inte igen sig själv. Så är det med mig, jag tycker bara att jag ser konstig ut, för att jag blir längre, får mer kurvor och ansiktet får mer form fast ändå så ser det mulligt ut (snackar om mig själv nu). Och dessutom så poppar mina tankar upp i  huvet om hur jag ser ut eller hur jag beter mig osv. 

Något annat som också är tydligt är andras åsikter om en. Om nån säger nåt, så snappar man upp det direkt. Vilket gör att den listan med dåliga saker är mycket längre än den som är med bra saker. Och det är bara svårt att fö balans på allt, man lyssnar mer på andra än på sig själv! 

Det blev inte så långt, men det är en jobbig tid enligt mig.