Hörni, det har varit en riktigt tuff helg den här helgen. 

Inte nog med att jag har varit jätteförkyld och haft feber, så var vi även med om ett dödsfall i helgen. Min älskade mormor somnade in efter en tids sjukdom, för mig var det en stor lättnad med samtidigt en enorm sorg och saknad. Nu behöver jag inte vara orolig att hon har ont eller att hon lider, nu får hon vila och vara med morfar igen. 

Som ni kanske förstår så har bloggen inte varit mitt prio i första taget under helgen och det kommer förmodligen inte vara det på hela veckan. Ingenting har varit prio dom här dagarna, det känns som att hela mitt liv har stannat upp och det känns inte verkligt. Det känns som om allting kommer vara som vanligt om någon vecka, att det här bara är en dröm. Jag vill själv inte inse att min mormor inte finns mer. 

Ja ni hör ju, mitt liv är helt upp och nervänt. Jag har aldrig varit så ledsen som jag är just nu heller, jag får gråtattacker som är otröstliga. Men jag låter mig själv vara ledsen, det skulle vara omänskligt annars. Nu har jag en tuff period framför mig. Inte nog med att skolan är i full gång och stora uppgifter börjar trilla in, så har jag också en sorg att ta i tu med. Och så smånigom också en begravning som jag redan nu vet kommer bli tuff. Jag får ta en dag i taget och ta lite i taget också. 

Tills vidare så låter jag mina tidsinställda inlägg rulla, jag får se hur mycket jag orkar med och klarar av just nu. 

Kram